Så lite kan få en att må så mycket bättre! Saknar gemenskapen, saknar dagarna, saknar nätterna, saknar friheten, saknar impulsiviteten, saknar lugnet inom mig, saknar känslan av positiv egoism, saknar friheten och saknar att det hände något varje dag. Saknar er och staden. Älskar min sambo, älskar min familj och mina vänner, men inom mig finns ett tomrum som jag tror kommer bli svårt att fylla. Det är för lätt att falla tillbaka utan att tänka på de verkliga följderna. Sen tänker jag “det är aldrig försent” och då mår jag en pyttegnutta bättre, för stunden.