Är upprörd och irriterad på den skalan att jag inte är hungrig och vill kasta något genom fönstret. Ska det vara så jävla svårt att förstå hur JAG känner och respektera det. Klart som fan ska man kunna ha ett förflutet, men när den delen av det förflutna har krossat mig så många gånger så vill jag inte vara del av det förflutna och speciellt inte återuppleva det frivilligt gång på gång på gång. Därför tar jag avstånd från den delen av det förflutna som jag själv har makten över att frivilligt gå igenom. Antar att du inte förstår, jag behöver bara skriva av mig..
Jag har skrivit det förut och jag tänker skriva det igen och igen och igen..jag saknar Oslo och hur lycklig jag var när jag bodde där. Det finns så mycket runtomkring dig och mig, som är ett tungt bagage, som jag måste bära på, men som jag igentligen varken vill ha eller orkar bära. Jag önskar att någon bara kunde ta bort ett par kilo från mina axlar så jag slipper känna såhär gång på gång på gång.
Jag gick inte in i det här för att få något halvdant, men just nu känns det som det är det jag fick ändå. 8 dagar av 10 går det bra, men de 2 dagarna är så jobbiga att jag börjar tveka på om de väger mer. Varför kan du inte bara förstå?
